Min storebror

En bror har jag kvar från vår ursprungliga syskonskara, och imorgon skall vi träffas för första gången på 6 år. Han är sju år äldre än vad jag är och har alltid varit en fin storebror. Vi hörs varje vecka men ses inte IRL så ofta, men imorgon blir det äntligen en fika tillsammans – ute på stan.

Här en suddig kopia från 1962, avfotograferad från en diabild.

Hur det känns att meditera

Den här illustrationen nedan från Instagram säger det mesta. Om man aldrig har prövat att meditera (och vet hur det är) så kan man tro att det är något märkvärdigt och att man ska hamna i ett speciellt tillstånd. Har man tur så somnar man. ;)

Vitsen för mig är att jag lär mig att alla tankar som ständigt dyker upp i min hjärna – de är inget som jag behöver reagera på. Jag uppmärksammar att de finns och låter dem sedan försvinna bort.

Dagarna med lille M

Idag började hans mamma sin kurs här i Borås, efter att ha spenderat alla dygnets timmar med honom i 14 månader. Tänker tillbaka på vår egna tid som småbarnsföräldrar och alla separationer som man tvingades till. . . ♥

Helgens färg – orange

Kanske kan man kalla de här nyanserna på blommorna för oktoberfärger.? Eventuellt halloweenfärger – fast halloween, det är inget som jag firar överhuvudtaget. Kanske kan lille M få mig att ändra mig framöver, om nu hans föräldrar tycker att den typen av (amerikanskt) firande är kul.

”Lugnet före stormen” kallar jag denna torsdag då vi medvetet har försökt att lyssna på tystnaden här hemma. ;) Imorgon (läs idag) flyttar sonen och hans familj in här hos oss.

Matchar med samma färg på höstglöden på fönsterbrädan.

Förberedelser

Inget överdrivet städande (för det känns ogjort) men några inköp för att underlätta vissa situationer, lite röjande i skåp/lådor för att göra plats, ett visst mått av barnsäkerhetstänkande när det gäller vårt hem och fixande i gästrummet, som nu ska bli mitt sovrum i cirka en månad framåt. Den lilla barnfamiljen tar över stora sovrummet, och barnsängen är på plats.

På grund av att sonhustrun ska gå en kurs här i Borås under en tid framöver och att de bor några mil härifrån, så blev det helt enkelt för krångligt att kunna passa in olika tider på dagarna med hjälp av allmänna kommunikationsmedel. Från början hade vi en annan lösning – att vi skulle byta hus med varandra, men till slut landade vi i att de skulle bo här, tillsammans med oss.

Nu håller jag tummar och tår för att vi ska ska klara av att bo så här tätt tillsammans, och fortfarande vara vänner efteråt. Fördelen är att vi har två våningsplan i huset, så att vi alla får en viss möjlighet att ”dra oss undan”, även om det inte går att stänga någon dörr mellan våningarna.

På fredag kommer de.

Den eviga trotsåldern

Ingrid skrev ett så bra inlägg som handlade om hennes intresse för svenska språket. Jag kände igen mig i hennes tankar och började fundera över mitt eget sätt att skriva på nuförtiden.

Inne i mig bor nämligen en något sträng svensk(a)lärarinna och det gör att jag ibland kan haka upp mig på uppenbara grammatiska felaktigheter i olika typer av texter, som jag läser. På senare tid har jag försökt att vara mer tillåtande, både med andras texter och med mina egna. Fast att inte reagera på när någon skrivit fel på de respektive dem, ja det är nästan omöjligt. ;) Det finns en helt ok medelväg på det problemet nämligen att alltid stava båda orden dom, men den lösningen har tydligen inte blivit helt anammad.

Uppfattar att jag själv har lagt mig till med små trotsiga medvetna skrivfelaktigheter (plus då dem som jag gör som jag är omedveten om) numera. En olat som jag har börjat med är att skriva ett streck ( – ) istället för att använda kommatecken eller punkt. Varför? Jo, för att jag VILL. Ett slags vuxet ”kan själv”-syndrom, ett trots mot fastställda regler.

För flera år sedan så såg jag ett inslag på tv som har etsat sig fast i mitt minne. Programledaren ställde frågan (som egentligen gällde barn): När är trotsåldern/åldrarna egentligen helt över? Den andra erfarna personen svarade då helt oväntat: Någon gång i 50-årsåldern. Detta fick mig att skratta högt och jag insåg sanningen i det påståendet.

Ibland kan jag uppfatta mitt eget trotsiga barn som fortfarande finns inom mig och som frestas att göra tvärtemot eller på mitt eget ”kan själv”-sätt.

Tänker att trotsåldern nog inte ens har gått över i 50-årsåldern utan att den verkar livslång. ;)

Att skriva och läsa dikter

Jag blir ofta fascinerad när jag då och då läser en dikt. Vill titta in i författarens hjärna. Hur fungerar den? Hur kan man tänka på det viset och sätta samman en text på det viset. Särskilt de som skriver dikter på sättet som jag visar nedan.

Jag läste den först och sedan högt för min man. Raderna kändes först bara utkastade på pappret utan något sammanhang, men sedan såg jag hur allt vävdes samman och blev till en helhet.

Min far skrev många dikter genom livet, så på sätt och vis är jag van vid diktandet. Hans dikter påminde dock lite mer om Nils Ferlins sätt att skriva dikter på. Ett sätt som jag upplever är ganska lätt att ta till sig.

Dikten ovan är skriven i en annan stil – och jag sitter tyst och fascinerad efter att ha läst den.

Maken fick hem ett exemplar av kulturtidningen Balder (och i den fanns Nina Burtons dikter), efter att ha bidragit med en bild till den. En tidning som jag troligtvis aldrig skulle ha ägnat någon uppmärksamhet i en butik, men det visade sig att jag uppskattade flera små partier i texterna och många utav bilderna i den. En stort plus är att den trycks på ett matt papper som gör att det aldrig bildas reflexer, och därmed blir skön för ögonen att läsa.