Älskar att svettas på gymmet

Men det var ingenting som jag tänkte på i början av min träningsresa.
Jag startade nämligen från en väldigt otränad nivå.
Efter att smärtor i leder och muskler tagit över mitt liv och gjort att jag rörde på mig mindre och mindre, så var träning det sista som jag trodde kunde hjälpa mig.
Jag visste inte bättre.


Här är jag nu, två år efter att jag startade med 10 veckors träning på en rehabklinik, för att sedan fortsätta på ett vanligt gym.

Vilken grej!
Älskar att träna hårt och svettas.
Att kunna röra på mig utan smärta.
Ren lycka och enorm tacksamhet över att jag har fått uppleva den här tiden som är i en så stor kontrast mot för, låt säga 5 år sedan.

Hur jag tränar om 1 år, om 5 år, om 10 år – det har jag ingen aning om.
Då kanske jag är som många ännu äldre (än vad jag är) på gymmet, de rör sig men tränar på ett helt annat och mycket lugnare sätt.
De håller kroppen igång men tränar också det sociala samspelet mycket mer än vad jag gör, nu när jag vill fokusera på varje träningsmoment.

Ett halleluja-moment

Jag är chockad. ;)

Lade mig på min vänstra sida igår kväll runt 23.30 och vaknade kl 06.30 på samma sida.
SJU timmars sömn utan ett enda uppvaknande plus att jag somnade till lite efter det också.
Det har inte hänt på de senaste 30 åren.

Sömnproblemen blev riktigt allvarliga i samband med sjukdom år 2000, men det hela startade egentligen redan på 80-talet när vi fick barn.
Men när jag var ung så hade jag en fantastiskt bra sömn, det minns jag.

Var tvungen att göra ett inlägg om det här rekordet idag, för att kunna minnas denna unika händelse framöver.

”En luffare tack”

Den charmiga skylten på korvkiosken i Växjö.
Foto: https://kulturinatur.blogspot.com/

På hemväg från träningen idag så åkte vi förbi den gamla korvkiosken.
Hur länge har den funnits där egentligen, frågade jag maken.

I artikeln längre ner i inlägget får jag svar, 1958 alltså, helt otroligt!

I början av 70-talet så gick jag i högstadieskolan som ligger strax intill.
Ibland gick vi till kiosken på rasterna och köpte godis eller kanske till och med slog till med en ”luffare”, om skollunchen inte hade varit till belåtenhet.

En ”luffare” innebar:
ett korvbröd med 1/2 portion potatismos (hemlagat förstås)
plus valfria kryddor.
Kostade knappt någonting…som jag minns det.
Här snackar vi bara en massa snabba kolhydrater.
Inte konstigt att vi tyckte det var gott. ;)

Hittade en artikel från 2014 i Borås Tidning om just den här anrika korvkiosken.

”Han kallas för Pelle Fisken efter sin farfar som var fiskhandlare på Norrby gärde.
Han reste i unga år till Norge för att bli skidlärare, men så blev korvkiosken i Borås till salu.

Per-Erik Gustafsson bytte karriär och började sälja varmkorv.
– Det var en ren tillfällighet, säger han om hur han köpte Särlakoket, korvkiosken intill Särlaskolan, som funnits där sedan 1958 och tidigare hette Cedern-kiosken.
– Jag hade gått på Särlaskolan och visste hur det fungerade, att det var mycket kunder här och att kiosken hade gott rykte, säger han.

Det var 1975 och sedan dess har han drivit kiosken tillsammans med Lena Gustafsson.
– Vi firar 40-årsjubileum nästa sommar och då ska jag sälja till samma priser som var 1975.
I dag är Särlakoket den enda renodlade korvkiosken som finns i Borås.
– 1975 fanns det bara korv med mos eller pommes frites och köttbullar. Pannbiff med lök började komma då också.
I dag säljer vi mest hamburgare, men korven är på stark frammarsch igen. Jag tror det är en generationsväxling, säger han och ger en kort resumé om varmkorvens popularitet som snabbmåltid.

Själv älskar han korv, gärna två stycken kokta med senap och bröd, inget annat tillbehör.
Den korv som annars säljer bäst i kiosken är en smal grillad med bröd.
– Korv är bra mat, det har man gjort undersökningar om, och det är finare korvar här än den man köper i affären, försäkrar han.

Man kan nog med fog säga att Per-Erik Gustafsson är en konservativ korvhandlare.
I hans korvkiosk finns inga av nyare tidens kryddstarka eller smaksatta korvar. Det är kokt, grillad, eller tjock korv som gäller.
– Jag var nog sist i Sverige med sådana där spenar till senap och ketchup.
Jag hade sådana där långa enepinnar och strök på ketchup och senap.
– Jag är fruktansvärt rädd för förnyelse, säger han och upplysningen vid försäljningsluckan ”Vi tar inte kort” stryker liksom under hela resonemanget.”

Vår underbara natur

Gymmet igår – Naturen idag. Perfekta kombinationen.
För mig.
Några plusgrader och grått, men mörkt och grått är (nästan) helt oväsentligt för mig.
Det är den lättandade l u f t e n jag är ute efter.

Den här lilla skylten väckte barndomsminnen till liv.
Fiskeäventyr som har fastnat.

Skumt. ;)

Minns att mina föräldrar från början benämnde sjön som Besesjön, men med åren så blev Picke mer och mer etablerat. Nu hör jag aldrig någon som säger Besesjön längre. Det har helt klart fallit i glömska. Kul att Borås stads info i alla fall berättar om det.

Naturliga mötesplatser

…över generationsgränserna. Finns det?

Det första som dyker upp i min hjärna är familjen.
Men om man inte har någon stor familj själv, hur gör man då?

Maken och jag pratar då och då om den energipåfyllnad vi får när vi träffar yngre personer, men också om motsatsen, om hur lätt det är att fastna i en typ av tankar när man bara umgås med äldre personer.
Vi är båda lite yrkesskadade från våra arbetsliv då vi har jobbat inom servicesektorn och numera lätt blir dränerade på energi när vi umgås för länge med ”folk”.

Jag var under en period i en låg och mellanstadieskola.
Så roligt – men med en alldeles för hög ljudnivå för mina känsliga sinnen, så det jag söker måste vara upplagt på ett annat sätt.
Klassmormor/farmor är alltså inget alternativ.

Det ultimata hade varit en plats där man kan komma och gå precis som man vill, där flera åldersgrupper deltar/vistas utan så många måsten.

Finns det några sådana platser,
någon som vet?

M som i Mötesplats.

Männen som älskar sin egen röst


Suck…!
Hur många gånger i livet har jag stött på den här personlighetstypen?
Senast idag på gymmet.
Fem, sex kvinnor i rummet och en äldre man kommer in och ställer sig mitt i och börjar tala. Monolog.
Jag skulle kanske inte kalla just detta för mansplaining men ordet dyker i alla fall upp i min hjärna. Det här fullständigt självsäkra beteendet där en äldre man tar för givet att vi alla runtomkring (oftast kvinnor) vill lyssna till just honom. Som den naturligaste saken i världen.

Numera blir jag vansinnigt irriterad och det kryper i hela kroppen, samtidigt måste man ju ändå bli en liten aning imponerad av denna grandiosa självuppfattning.
– Här kommer jag! Allt jag säger är ooootroligt intressant.

Minns tillbaka till ett annat tillfälle där vi, runt ett 15-tal personer satt på ett möte – alla okända för varandra.
Vi uppmanades att ge en kort presentation av oss själva.
Gissa vad som hände? Ja just det!
Den ende (eller var det en till?) mannen i rummet höll obesvärat låda i (vad som kändes som) 15 minuter om sig själv och sina livserfarenheter.
Vi andra tittade på varandra och himlade med ögonen.

Nu tror jag att den här typen av man är på utdöende, de flesta yngre män verkar vara mer medvetna om sin omgivning och inte så monologbenägna…fast det finns en del undantag, såg en på tv häromdagen. Bytte kanal.

Internationella LCHF-dagen

Ja det beror precis på.
Alla håller på sitt.

Det finns svar på tal – till precis alla argument man kan lägga fram.
Jag har levt med LCHF-kosten som livsstil de senaste dryga 11 åren, och det har varit
min räddning.
För andra fungerar något helt annat.

”Idag är det den Internationella LCHF-dagen. Vi firar den till minne av att svenska Socialstyrelsen den 16 jan 2008 meddelade att de bedömde att lågkolhydratkost är i enlighet med Vetenskap och beprövad erfarenhet. Det var den första statliga myndigheten i världen som godkände LCHF”.