Det kallas utveckling

Suck och Stön! Min tysta fina skog – stackars dig. Mitt hjärta blöder och jag känner din sorg. ♥ Det låter kanske lite flummigt men jag upplevde det så idag. Som om den skrek till mig: Hjälp mig, hjälp mig!

Trodde att alla arbeten i den närliggande skogen nu var över och att den skulle få återhämta sig. Därför bestämde jag mig för att ta dagens träningspromenad i den. Men hjälp..! Att vara i en skog och känna mig irriterad och förbannad är verkligen ingenting som jag är van vid eller rekommenderar – och så vill jag absolut inte ha det.

Nu har nämligen ”de som bestämmer” fått totalt fnatt. Discgolfbanan som skall gå genom nästan hela skogsområdet/friluftsområdet skall nu flyttas/utökas ytterligare, och där det förr gick att fortfarande gå i lugn och ro där ska nu discgolfkorgarna upp. Träden fälls, så att man kan kasta frisbeen fritt till nästa station. Utkastplatser byggs = marken grävs upp och stenplattor läggs dit för att skapa en slät och stabil yta.

Hela detta projekt känns så fruktansvärt fel. Vill vi verkligen ha färre områden med tystnad än de som finns? Skall vi inte istället vara mycket rädda om dem?! Varför kan inte ungdomar och unga vuxna vistas i skogen utan att leka i organiserad form? Vad hände? Vad gick fel?

Här är en mobilbild som visar hur det ser ut just nu. Stackars, stackars skog. ♥

Ett kärleksbudskap

Från en svamp.

Vi ger oss ut för att fotografera svampar i ett makalöst höstväder. Skogen alltså! ♥

Varför ser jag då ut som om jag har klätt mig för minusgrader – jo för att älgloppor/flugor älskar mig (precis som alla andra insekter och kryp inklusive fästingar) och jag försöker att hindra dem från att sätta sig i mitt hår eller krypa ner innanför kläderna. Foto: Maken.

Förra gången vi fotopromenerade just här så fanns det så många färgsprakande svampar, betydligt färre idag.

Älskade skog – bästa terapin. Just det där att man kan vara heeelt ensam om man bara väljer ”rätt” skog att promenera i.

På hälleberget. I en liten, liten grop i den stora klipphällen så växer en liten grön växt. Ja varför inte liksom – går det så går det.

Kommer fram till torpet som inte verkar helt övergivet. Ser ut som om någon tittar till det då och då. Så fint att se att det inte har blivit vandaliserat som ett annat torp, närmare oss har blivit. Alltid samma fråga: VARFÖR?!!

Ett nytt vägval blev det idag i ett försök att nå fram till ett specifikt ställe, men vi insåg senare att det skulle bli för långt att gå, plus att det var mycket mossmark och där ville vi inte klafsa omkring.

”Ekorr´n satt i granen…”

En ståtlig en – en av väldigt få färgglada svampar.

Alla dessa tappade sugar

Ibland blir jag lite vemodig när jag vandrar omkring i villaområdet där jag bor, sedan nästan 40 år tillbaka. Så många villaägare som verkar ha gett upp. Jag förstår förnuftsmässigt att det som händer en i livet kan påverka energin och all lust att fixa med huset och/eller trädgården, men jag blir ändå lite låg. Eftersom jag gått de här gatorna oräkneliga gånger genom åren, så har jag ju också lite koll på vad som händer och INTE händer.

Jag ser när folk flyttar ut och när nya flyttar in – i alla fall på just min egen gata. Det finns så många olika sorters villaägare (precis som när det gäller allt annat). Några lägger allt krut på att riva ut all inredning när de skall flytta in (fast de betalt mycket pengar), men har noll koll på trädgården, och den kan/får nästan se ut som en ödetomt, kanske i åratal.

En del andra tar itu med trädgården med frenesi och verkar fulla av nya idéer (tänker på ett specifikt hus), sliter som djur under första sommaren och nu 3-4 år senare, växer allt igen och man ser aldrig ägarna ute i trädgården längre. Vad hände liksom?

Bild från Google.

Några verkar aldrig ha haft någon lust att greja överhuvudtaget. De vill bo i ett hus. Punkt. Resten är ointressant. Nu tänker jag på ett annat hus, där ingenting händer. Saker har burits ut inifrån och stått i åratal utanför huset. Har det någonsin funnits någon lust till villaägande och trädgårdsskötsel där?

En del villaägare har definitivt lust och ork – men prioriterar inte villan och tomten. De har t.ex. sport och träning som intresse och utöver det flitigt varje vecka. Gräsklippning, trimning m.m. är däremot helt ointressant. Men en ny altan blev det i alla fall…

Färger flagnar, trädgårdar växer igen, bråte samlas. Tänk så fort det skulle gå att fixa till om bara ägaren/ägarna bestämde sig och hade viljan att göra det. Även den mest opraktiska person klarar ju att göra massvis.

Som sagt, jag vet att det s.k. livet kan komma emellan men på senare tid så har jag sett så många tappade sugar.

Älskade skog

Just nu är jag hemkommen från en sen eftermiddagspromenad i skogen. Ljuset började bli för dåligt för att få knivskarpa bilder, men befintligt ljus är det jag (nästan) alltid fotograferar i. I ett kollage och lite på håll så duger det. Efter många dagar i stadsmiljö är det skönt att balansera upp sig själv med skogspromenader.

”Det ska böjas i tid. . .

. . . det som krokigt skall bli”. :)

Vid 5 veckors ålder måste man ju ut på sin första utomhusfika i ett naturreservat, med farmor och farfar (plus mamma). Förstår att han helst skulle velat haft termoskaffe och en stekt ägg-macka som vi andra, men det får tydligen vänta lite till. Vilket ljuvligt väder vi fick på vår dag tillsammans. Solsken och runt 17/18 grader varmt.

Känslan. . .

Nu när jag sitter och jobbar med min nya blogg [LÄNK], så hittar jag ju alla mina gamla bilder som jag tagit under Borås 4 gatukonstfestivaler. Så många fina minnen av konstnärerna, alla som arbetade med arrangemangen, de fantastiska målningarna och stämningen i stan.

Den här målningen dök upp i bildarkivet idag. Den finns på Norrby, ligger lite undanskymt och det är ett konstverk som jag inte besöker så ofta. Men den är verkligen värd att tittas på.

Konstnärer: ETAM

Den goda stämningen återställd

Utan kritiker med sur attityd så var nu allt som vanligt på den tredje dagen av vår gatukonstfestival. Trevliga konstnärer, fantastiska målerier, mycket folk runtom på Norrby – dessutom tittade solen fram igen på eftermiddagen och det blev nästan 20 grader varmt.

Jag besökte en programpunkt som på pappret såg ut som något tveksamt för min smak, men som visade sig vara hur trevlig som helst; ”Essence of Hip Hop Café”. I Borås har vi en av få lagliga graffitiväggar i Sverige, ett ställe som jag brukar åka och kolla in då och då. Vad händer liksom?

Uppskattade att de hade satsat på ett säkert evenemang (med Corona i åtanke) och spärrat av den lilla parken som ligger i anslutning till väggarna. Max 50 personer åt gången fick vistas där, så det fanns hur mycket plats som helst. Ett tiotal graffitimålare var inbokade och hade nyligen börjat måla, när jag kom dit.

Det bjöds på kaffe – fika – enklare mat och Hip Hop-musiken störde mig inte alls, tvärtom faktiskt. Jag upptäckte flera gånger att min kropp stillsamt diggade. :) Tyvärr kan jag här inte berätta om målarnas namn för jag vet helt enkelt inte.

Har upptäckt att mina favoritfärger numera ofta förekommer i nutida graffitimålningar. En knallorange stol piggar också upp.
Log brett när jag såg färgerna som stack fram mellan jeansen och t-shirten på den här killen, matchade fint till sprayfärgerna.
Tatueringar i alla dessa former finns i stort sett på alla personer som håller på med sprayfärg. Den här var ny för mig. ”Alla rensar fisk i Göteborg”. Ett hemligt meddelande, en textrad…?
Undrar hur många sådana här som gått åt under veckan? Hösten har anlänt, det syns.

Man vill ju inte verka sur

Men en del gör verkligen sitt bästa.

Andra festivaldagen började annars bra med rejäl färgterapi a´la Tim Timmey. Nu har han (och hans medhjälpare) satt upp sina fantasidjur efter att han målat dem i verkligt uppiggande färger. Ska han dekorera dem också tro?

Tog den sedvanliga No Limit-rundan och kollade in hur långt konstnärerna hade kommit med sina väggar idag. När vi kom fram till Huge´s vägg så såg vi en SVT-bil parkera strax intill. Ur kliver en från TV känd konstkritiker och som boråsare blir man ju glad över att de uppmärksammar evenemanget. Vi fotade på som vanligt – man är inte precis ensam om att fotografera och filma konstverken som växer fram. Att man själv hamnar på bild/film här och där går inte att undvika, det förstår man.

Men Dennis D från kulturnyheterna gillade inte att vi störde honom när han ”arbetade” – och hur vi skulle ha uppfattat att han hade börjat, det vet vi inte – han såg ut som alla andra som dokumenterar väggarna.

– Ni får inte fotografera mig när jag arbetar. Nähä – och när börjar du då, frågade jag. Vi har redan börjat svarar han, fast han då klivit ur bilen max 5 minuter tidigare. Det går tydligen undan när man är ute i landet på kulturuppdrag – kanske hade han bråttom tillbaka till Hufvudstaden…

Lite syrligt, jag vet. ;) Förlåt.

Glad konstnär ”on top of the world”. Foto: Maken.
Nöjd!?
En hårt arbetande kritiker. ;)

Vilken festivalstart i Borås

Ja vilket väder och vilken tur för No Limit-arrangörerna. Det känns ju ändå väldigt vädermässigt osäkert att förlägga en sådan här grej så här sent på året. Det skulle lika gärna kunnat vara urusla förhållanden, men istället blev det krispig septemberluft och solsken. Dagens ganska så raska promenad på Norrby blev därför en ren njutning. Så lätt att andas.

Eftersom festivalen startar officiellt idag så var det också mycket mer folk som vistades i området – det skapar en positiv känsla. Kanske betyder det extra mycket i en stadsdel av den här typen. Känns bra att få se allt det fina med Norrby, när det är så mycket negativt som skildras i medierna.

Olika nyanser av blått. Konstnär: Huge
Konstnär: Delicious Brains (hittar ingen hemsida, men finns på Instagram)
Konstnär: Amara Por Dios
Den första guidade gruppen som jag stötte på. Konstnär: Vickan