Sitter ute i solen med en kopp kaffe.
Njuter av Clematisen´s överflöd av blommor (kanske en Klematis Alba Viticella Luxurians?).
När vi flyttade hit för 35 år sedan så såg trädgården så annorlunda ut, och vi var fulla av ungdomens styrka och ville förstås förändra.
Ett stort grönsaksland fanns redan och det behöll vi. Rev upp den hemska (men vackra) Berberishäcken med hjälp av bilens dragkrok, ”alla idéer är bra utom de dåliga”. Ett staket kom upp istället – numera står där en måbärshäck. Syrener har kommit och gått – likaså en massa olika blomsterrabatter.
Den då ganska öppna och ej insynsskyddade baksidan av huset är nu totalt gömd av kraftigt växande buskar utmed tomtgränsen, och utanför den ligger ett grönområde med högt gräs och olika sorters stora träd. Det ger en känsla av att bo på landet, fast vårt hus ligger i utkanten av ett stort villaområde, byggt på 70-talet.
Numera är det mesta avvecklat i vår trädgård. Blomsterrabatter och grönsaksland är borta, ersatta av gräsmattor. Trädgårdsskötsel kräver intresse och (relativt) starka och friska kroppar. Att ständigt gå med en frustration över att inte längre ”klara av” rekommenderar jag inte. Därför är vår trädgård nu en lättskött variant. Den här clematisen har en växtkraft utan dess like. Jag har misslyckats många gånger med olika sorters clematis genom åren, men den här är fantastiskt ihärdig. Den får bara vatten och står utefter södersidan på huset. Inget mer.
Så här sitter jag och njuter och bara tar emot, utan att sörja den trädgård som inte längre finns.
Här är en artistisk variant av samma bild.
