Vackert vårväder men isande kallt i vinden.
Mössa och vantar åker på så fort som vi lämnar bilkupéns sköna värme.
Tar några bilder nere vid vattnet.
Tänker på svensk historia och slaget på Åsunden år 1520. Förlusten där visade sig senare mycket ödesdiger för Sverige.
När vi lämnar Ulricehamn så pratar vi om namnet och spånar lite om att det kanske har med Ulrica Eleonora att göra, och Google talar om att så är det.
Från början hette platsen Bogesund.
Fokus; människor (med tillbehör).
Det här tyckte jag var intressant info från Wikipedia och något som jag inte hade total koll på:
”Man delar ofta in människor som studerar fåglar i tre rätt grovhuggna kategorier: ornitologer, fågelskådare och skådare.
De som yrkesmässigt ringmärker och forskar om fåglar brukar kallas ornitologer medan de som studerar fåglar som ett fritidsintresse kallas fågelskådare. De som har ett mer tävlingsartat fokus och som vill se så många arter (och gärna sällsynta sådana) som möjligt kallas ofta skådare eller kryssare”.
Å så finns det ju några som gärna studerar/fotograferar både fåglar och människor. 😉
Efter att vi hade besökt det trevliga ekobageriet på Nolbygård (i Alingsås), så gick vi över till Hus till hus. Ett företag för byggnadsvård och renovering med återbruk.
Länk till hemsidan.
Här verkar finnas det mesta och många udda saker. Säkert ett byggnadsvårds-Mekka för dem som letar efter saker till gamla hus som renoveras.
9:e april 2018 – det var då min gymträningsresa började.
Dessförinnan 10 veckor på rehabklinik och under de veckorna förstod jag att jag måste fortsätta träna, livet ut.
Jag hade inga som helst tankar på att gå ned i vikt, för som sköldkörtelsjuk är/var det nästintill omöjligt att minska i vikt.
Då hade jag ändå gjort en stor kostomläggning många år tidigare men det medförde ingen viktminskning (som för så många andra).
Det var alltså hälsan som var prio 1.
Nu har jag slutligen lärt mig att jag måste vara löjligt försiktig när jag rör på mig. Får jag ont så kan det hålla i sig i veckor. Så det var alltså så jag började min träning, väldigt försiktigt. Inga vikter och få repetitioner.
Träning två gånger i veckan och inga avsteg från det schemat. Under värmeböljan förra sommaren var jag på gymmet vid 6-tiden på morgonen för senare på dagen hade jag inte fixat det.
Under de 6 första månaderna så körde jag bara cirkelgym (inga justerbara vikter) och ökade i ultrarapid på antal repetetioner, kanske 1-2 st i veckan bara.
När jag till slut kommit upp i 30 reps på varje maskin på varvet, då tränade jag så ett tag för att senare börja lägga till ett varv till, lika försiktigt som jag gjorde med det första.
När jag klarat av det också så tänkte jag lägga till ett tredje varv men började känna ett sug efter att pröva på lite nya maskiner och att kunna justera motstånd och vikter.
Sagt och gjort – jag flyttade upp till stora hallen.
Fick hjälp att välja ut en bra konditionsträningsmaskin som mina höfter skulle klara av. Samma taktik som tidigare, kort tid och lätt motstånd för att senare långsamt öka. När jag kom upp i 20/30-minuterspass på den, då kom svettningen verkligen igång. Det kändes härligt tufft!
Sedan började jag snegla på hantlarna och körde återigen samma taktik.
Tänk att hantlar kan vara så kul – har tidigare alltid tyckt att den typen av träning såg så tråkig ut.
Lite andra maskiner kom också till.
Så från att ha tränat i ca 25 minuter första gången så är jag uppe i ca 90 minuters träning varje gång och nu tre gånger i veckan.
Om detta är ”rätt” nivå för att orka träna livet ut vet jag inte, jag får se var träningsnivån hamnar till slut.
Kanske kan jag vara smärtfri(are) med en lägre träningsdos också.?
Intressant nog läste jag nyligen en kort artikel gällande ny forskning om sköldkörtelsjuka och viktökning/nedgång.
Det bästa för oss som ständigt ökar i vikt p.g.a. Hypotyreos har nu visat sig vara:
Lågkolhydratkost och regelbunden pulshöjande träning.
Verkar stämma. 🙂
Fokus; fåglarna.
(senare blir det fokus på åskådarna)
Varken jag eller T har ju egentligen rätt fotoutrustning för fågelskådning för vi har för små kameraobjektiv, men jag tycker i alla fall att man trots det kan fånga känslan…
I år slogs rekordet på antal tranor på en och samma dag – tror det var 27 300 stycken. Otroligt!
Detta var första besöket för mig vid sjön (samtidigt som tranorna är på plats) och det blev en positiv överraskning. Det är inte bara den stora mängden fåglar som fascinerar utan totalupplevelsen också.
Alla människor, det höga ljudet från fåglarna (inte bara tranor), den fina naturen runt sjön och att allt är så välordnat med parkeringar och toaletter.
Att det dessutom var ett härligt vårväder gjorde inte upplevelsen sämre.
Ja, man kan klicka på bilderna.
Den rubriken dök direkt upp i huvudet igår under vår färd till Hornborgasjön.
Fullt med traktorer ute på fälten.
Vackra Skaraborg..!
(som officiellt numera ingår i Västra Götalands län, men som jag alltid kommer att kalla vid sitt gamla namn)
Klicka gärna på bilden.
