Livets första julklappsutdelning

Lille M:s föräldrar fick agera paketöppnare, denna den allra första julaftonen. Något tidigt för att få böcker i julklapp kanske, men föräldrarna försöker skapa läggdagsrutiner där läsning redan ingår. Tids nog får han titta och känna på dem lite mer själv. Bodies (nu i storlek 68) går åt i ”parti och minut”.

Minns tydligt hur jag tyckte att mamma med bebis-livet i stort sett bara gick ut på att försöka få av nedbajsade kläder, få de små kropparna avtvättade och bytta på och efter det ett evigt tvättande av de små kläderna. Däremellan mat-och sovstunder och försök till att ”bara vara”-stunder. Det gick säkert sådär – något som är betydligt lättare nu som farföräldrar.

Ska bara meddela

…att just nu är det väldigt svårt för mig som farmor att inte lägga ut bilder på barnbarnet (och/eller hans föräldrar) såsom vi har kommit överens om, men det här lilla utsnittet nedan är tillräckligt anonymt. Förstår helt och fullt att jag är partisk men det är så himla mysigt nu med alla juldetaljer.

Svärdottern har tagit helt magiska bilder på lille M i sängen och en ljusslinga med dioder placerad runtomkring honom – vilka julkortsbilder. Igår var vi hos dem när de plockade in julgranen och hängde upp (den himla smart konstruerade) ljusslingan och den första röda kulan.

M var totalt fascinerad…och vi av honom.

Hej då Instagram

Beslutet är fattat och mitt Instagramkonto är raderat. Efter 7 år, ca 5000 inlägg och bortåt 2000 följare så är nu @walkaboutsweden ett minne blott. Har på senaste tiden suttit och manuellt tagit bort fullt av inlägg och följare, plus att jag gjorde kontot privat.

Till slut ställde jag mig frågan: ska jag ta bort kontot helt istället och svaret växte fram allteftersom. Allt är så förändrat efter första barnbarnets ankomst och inte visste jag före den, att det skulle bli/kännas så här.

Säkert (?) förändras mitt nuvarande tillstånd – från nu när han är det absolut mest centrala i livet och allt annat förlorar sin viktighet, för att mer återgå till hur det var innan. Men då är det bara att öppna ett nytt konto. ;)

”Ut på tur – aldrig sur”

Så kul att det fungerar så bra med bärsele till lille M. Idag, vid 9 veckors ålder så tog vi vår första skogspromenad tillsammans. Mamman hann knappt knäppa på sig selen innan den lilla människan sov. Gjorde sedan det under hela promenaden. När man i princip bor i skogen är ju detta så praktiskt – med barnvagnen är man annars väldigt begränsad. Den funkar inte alls på den typen av stigar som vi gick på idag och som är den sortens stigar som vi alla gillar allra mest.

Det lilla livet

. . . i dubbel bemärkelse. Lille M blir 2 månader idag och vi, farmor och farfar vi lever liksom också i den lilla bubblan kring den nya familjen.

Vi har den stora turen att få och kunna vara delaktiga. Jag vet att inte alla mor-och farföräldrar har det likadant, p.g.a. många olika orsaker. Än så länge har det inte skapats några tydliga mönster i M:s mat och sovtider och det innebär amning under nätterna också. Därmed ett konstant sömnunderskott hos föräldrarna, och allra mest för mamman.

Vi hjälper till med att ta hand om M men också en del praktiska göromål i hemmet. Små saker men ändå en slags avlastning för föräldrarna. Sonen och svärdottern är så bra på att uttrycka sin uppskattning för det vi gör och för sällskapet – och det känns toppen. De tar aldrig något för givet.

Nybliven farmor-livet

Precis som när man själv blir förälder och börjar förstå och titta på sina egna föräldrar i ett nytt ljus – så är det mycket som händer inuti nu när jag går och bär på mitt barnbarn. Jag kände mig osäker i min nya roll som farmor och tänkte att ”jag har glömt allt”, men på något sätt så är det som om mycket av spädbarnstidens grepp och handhavanden sitter kvar i ryggmärgen. Plus att jag också utvecklas parallellt med att barnets föräldrar gör det.

Något som gör mig rörd är när jag ser min make (tillika barnets farfar) bära omkring på lille M. Rätt in i mitt hjärta går den synen och det blir alldeles stort och varmt. En underbar syn. ♥

Funderar en hel del över hur jag klarade bebis och småbarnstiden. Mina föräldrar bodde då inte i närheten och mina svärföräldrar var fortfarande yrkesaktiva. Minns inte att jag hade något större umgänge med andra nyblivna föräldrar heller. Ordspråket lyder ”ensam är stark” men hade jag fått välja så hade jag gärna haft mer stöttning under spädbarnstiden. Tror att ”Tillsammans är vi ännu starkare”.

Allt annat i livet just nu bleknar bort. Mitt/våra vanliga beteenden känns oviktigare. Fotograferandet, instagrammandet, bloggandet – det känns svårare att fokusera på sådant. Kanske inte för alltid, för jag antar att allt det här förändras med tiden. Eller? ;)