Söndag 06.22 pip

Lämnar huset (efter en snabb frukost) med den färdigpackade träningsväskan och ger mig ut i det kolsvarta mörkret. Femton minuter senare drar jag kortet genom läsaren och kliver in på gymmet. Helt tomt. En timma senare lämnar jag. Nöjd!

Maskinen längst till vänster heter Lateral X och är min favorit. Tror att den är en stor anledning till att mina höftproblem försvann, värmer alltid upp på den. Tittar i min träningsdagbok när jag kommer hem och konstaterar att det är åtta veckor sedan som jag var där. Skrämmande! Vad hände? Jo – det där livet…

Äntligen!

Idag stegade ”en vacker och genomklok och lagom tjock tant i sina bästa år” in på gymmet igen, efter exakt 17 månaders frånvaro. Känslan alltså – helt jäkla underbar.

Jag kom inte riktigt ihåg att ”Karlsson på taket”-citatet löd precis såsom jag skrev, men tydligen är det så det ska vara. Det där med vacker och genomklok hade jag helt glömt bort.

Ofattbart att det kunde kännas så bra och självklart som det gjorde med träningen idag, det är ju ändå nästan 1 1/2 år utan träning. Men som vanligt; jag startar LÖJLIGT försiktigt – och då menar jag verkligen försiktigt. Det är mycket roligare att starta från noll och arbeta upp vikterna och tiden på maskinerna allt eftersom. Börjar man på 110% så blir det svårt att öka.

Min tränings syfte har alltid varit smärtlindring och det tog inte mer än 10 veckors regelbunden träning förrän jag började uppmärksamma positiva förändringar i muskler och leder. Det fanns inga tankar överhuvudtaget på viktminskning – men som en extra bonus så gick jag också ned över 10 kilo.

Det ska bli intressant att se om gymträningen återigen kan göra att kilon försvinner. För ni vet väl att det man förlorar när man tränar, det går man upp igen när man tvingas sluta eller tröttnar och ger upp sina regelbundna vanor. Så jag tyckte att ”Karlsson på taket”-citatet passade lite bra idag. ;)