Söndagsnöje

Ja veckodagen spelar ingen roll, det är alltid tillfredsställande att vara på gymmet.
Ännu bättre nu när jag har investerat i ett par hörlurar (som jag skrivit om tidigare), nu kan jag lyssna på den typ av musik som jag själv gillar. Perfekt!
Tyckte att jag hittade en tuff plats för dagens mobilbild = nöjd.

Svenson´s hälsocenter, Borås.

Annonser

I min egen bubbla

Nu är det drygt ett år sedan som jag började träna på gym. Först på en rehabklinik och när mina veckor där var till ända (ca 10 veckor är max för varje patient) så fortsatte jag min rehabilitering på ett vanligt gym.

Ni som tränar eller har tränat på gym kanske också har lagt märke till de olika kategorierna av träningstyper som tränar där?
Säkert finns det fler än vad jag hittills har lagt märke till.

En typ är som jag: vi går dit för att träna koncentrerat/fokuserat och vill inte prata så mycket med de andra som är där – i alla fall inte förrän övningsmomentet är klart.
En annan typ är motsatsen till mig: de pratar gärna konstant, både på maskinerna och vid sidan om – vilket innebär att tuff konditionsträning inte är något för dem. De gillar helt enkelt att umgås.
En tredje typ är: de som gärna vill säga till andra hur de ska utföra rörelserna ”rätt”.
En del är: maniska när det kommer till att rengöra maskinerna
En del: struntar i det fullständigt.

För att mer få vara i min egen lilla bubbla så köpte jag nya trådlösa hörlurar som omsluter mer av ytterörat också. De vanliga earin-pluggarna till iPhonen släpper in för mycket ljud från omgivningen, tycker jag.
Med de här nya från Urbanears så slipper jag att höra prat och även musiken från gymhögtalarna.
Ljudböcker är det som gäller för mig när jag kör konditionsträningen i början av varje pass – då känner jag inte hur jobbigt det är. Musik förtränger inte jobbigheten lika effektivt, det blir mer bara som ett trevligt bakgrundsljud.

UPPDATERING. Vilket sammanträffande det blev med det här inlägget och inslaget i nyhetssändningarna idag (30/1) om att ljudboksanvändandet ökar, och särskilt berättelserna med erotiskt innehåll.
Personligen tycker jag att det skulle kännas väldigt konstigt att lyssna på sexskildringar i lurarna samtidigt som jag sitter på bussen eller är på gymmet, bland andra människor.
Näe – det låter bara ”konstigt”.


En sorts lycka

Är det helt enkelt så som man har hört genom åren:
”Kroppen är till för/mår bra av att röra sig”!?
Fast kanske i betydelsen av att också regelbundet ta i ordentligt?

Ja jag upplever i alla fall nu en stor lyckokänsla av min gymträning.
Igår var absolut en sådan dag, lyckan liksom spritter runt i hela kroppen.
Glad, pigg och lycklig alltså.

Kan bara jämföra med hur det har varit för mig under de senare åren, före 2018. Problem med rörelseförmågan, mycket värk i hela kroppen och allmän frustration. Låg framtidstro…

Märker att jag måste träna ganska hårt för att uppleva den maximala effekten.
Det går inte att jämföra med mina relativt långsamma promenader som var min huvudsakliga träningsform förr. Klarar man däremot att gå aktivt och få upp pulsen rejält, då kan man säkert få effekt.
Jag tror nämligen att det huvudsakligen är den tuffa och varierade cardioträningen som jag kör före styrke-och cirkelträningen som ger resultat.
En rejäl pulshöjning verkar vara eftersträvansvärt.

Nu ligger mitt fokus på vad jag kan träna, och därmed välja de redskap och träningsmetoder som jag klarar av.
Den negativa inre monologen om det som jag inte längre kan har tystnat, för jag kan faktiskt träna och också se en del resultat.
Å så det där med l y c k a n . . . !

Mitt rehabiliteringsår 2018

2018 följde på ett hälsomässigt tungt 2017.
Jag var i en jobbig svacka efter långvarig smärta som kraftigt begränsade min rörelseförmåga.

Läkaren på vårdcentralen hade inga förslag eller undersökningar att rekommendera, utan sa bara: ”Du får börja träna”.
I ren ilska och frustration så var det precis vad jag gjorde.
Ringde upp rehabcentret nästa dag och bad att få börja träna där.
Nuförtiden krävs det ingen remiss för att få komma dit, det är bara att ringa och boka en tid.

Träffade en person (klippt och skuren för sitt jobb som fysioterapeut) som gjorde en första undersökning av alla leder och muskler, för att kontrollera att det inte fanns några fysiska hinder inför ev träning. Det gjorde det inte.

Jag var innerst inne hela tiden skeptisk inför om jag skulle kunna träna med min smärta. Jag kunde ju knappt vrida på huvudet utan att få ont.
Men…jag skulle göra som läkaren hade sagt, om inte annat för att visa att:
”Träning hjälper minsann inte” och hur går vi vidare nu då.

Fick så bra hjälp av fysioterapeuten med att förstå hur smärta skapar rädsla, som i sin tur skapar orörlighet och ännu mera smärta.
Det var en riktig aha-upplevelse.
Vi är alltså många som tänker och beter oss likadant.

Nästan direkt från början kände jag att det här är nog bra för mig, och då var det mest den mentala biten jag tänkte på. Att inte sitta hemma med min smärta utan att regelbundet komma ut i ett slags sammanhang. Efter några veckors träning tyckte jag också att smärtan hade minskat. Kunde det vara sant?!

Efter 10 veckor så upphörde möjligheten till rehabträning och direkt när jag blev informerad om det så visste jag att jag skulle fortsätta träna själv, men nu på ett ”riktigt” gym istället.
Sagt och gjort. Gick på studiebesök, ratade det första gymmet men på andra försöket hittade jag rätt.

Så från början av april i år så var det konditions och övrig gymträning som gällde, först 2 ggr i veckan och numer lite oftare.
Väldigt försiktigt i början för att inte överanstränga mig. Sedan en mycket långsam ökning av repetitionerna, kanske bara en eller två fler vid varje träningstillfälle.

Å det bästa av allt är att jag tycker att det är roligt också – men så har jag också den allra bästa av motivationer, nämligen mindre smärta.
Att det också skulle föra med sig flera kilos viktminskning hade jag inte en tanke på när jag började.
Men det får väl gå. ;) Lägre blodtryck och puls får jag också stå ut med.

Jag har promenerat regelbundet genom åren men aldrig gått ner ett gram i vikt.
Förstår nu att det är mycket intensivare konditionsträning som krävs för viktminskning och så hög puls som krävs kunde jag aldrig uppnå under promenaderna, och särskilt inte när jag hade ont.

Info om cardio-träning under bilden.

Vad är cardioträning?
Cardioträning, även kallat konditionsträning, är för hjärtat vad styrketräning är för våra övriga muskler. När vi kommer upp i puls av att anstränga oss fysisk så tränas hjärtat i att pumpa ut blodet mer effektivt. Man brukar säga att hjärtats slagvolym ökar, vilket innebär att hos en vältränad individ klarar hjärtmuskeln av att pumpa ut mer blod än hos någon med sämre kondition. Hjärtat blir alltså mer effektivt. Det i sin tur betyder att vilopulsen sjunker och vi ”sparar” hjärtslag och minskar slitaget.

Även vår lungkapacitet påverkas positivt, vi kan inte öka lungornas volym men däremot hur väl vi kan utnyttja den som redan finns. Genom att träna konditionen får vi även ett ökat antal kapillärer lokalt i musklerna som gör att vi kan syresätta blodet bättre när vi är aktiva.

Hur fungerar det?
Det finn en mängd olika sätt att träna upp vår kondition, och vilka du bör utföra beror på vad du behöver och vill bli bra på. Vanliga sätt att utöva cardioträning är bland annat löpning, cykling, simning, skidåkning, rodd och högintensiva och pulshöjande pass med intervallövningar. Cirkelträning är ett exempel där gränserna mellan kondition och styrketräning inte är så tydliga.
Just kombinationen styrka och cardio gör din träning ännu mer effektiv.
Min kommentar: Det är precis så här som jag har tränat.

Olika intensitet – olika effekter
Man brukar tala om låg-, medel- och högintensiv träning. Den lågintensiva träningen pågår ofta länge, men i ett ”prattempo”, alltså inte så ansträngande. Högintensiv cardioträning är raka motsatsen och består av korta men tuffa pass där pulsen kan bli väldigt hög, exempelvis olika typer av intervallträning. Medelintensiv träning ligger precis som det låter någonstans mittemellan. De flesta motionärer brukar träna alldeles för mycket i den medelintensiva zonen istället för att variera mellan de tre.
Min kommentar: En av nycklarna – variationen.

Att ”unna sig”

Det vore roligt att höra/läsa om – vad andra menar med det uttrycket.
Vad unnar ni er?

Förr, när jag hade en annorlunda kosthållning jämfört med idag, så betydde det nog oftast något som hade med mat och dryck att göra.

När jag blev utmattningssjuk så ändrade innebörden karaktär.
Då började jag unna mig behandlingar eller olika lugnande träningsformer.
Det var något som var helt nytt för mig och som jag sällan hade ägnat en tanke tidigare i livet, under åren som jag mådde bättre.

Just nu betyder det för mig; kostnad för träningskort på gymmet och fina träningskläder när jag känner för det.

Det som förr var så viktigt – att äta och dricka gott, har nästan helt förlorat sin tjusning nu när suget efter det har försvunnit.
Ni kanske har hört uttrycket:
Att leva för att äta eller att äta för att leva.
Jag har nu upplevt båda…

Så idag efter söndagspasset på gymmet så blev det en ny outfit.
Svarta tights från SOC och en t-shirt från Nike.
Om jag istället hade gått och fikat med kaffe och bakelse/bulle/kaka för att ”det är jag värd” så hade jag ju verkligen inte varit min egen bästa vän.

Men jag minns mycket väl hur gott det var att ”unna sig” – på det gamla vanliga sättet.