Längst ut på piren

Hörde lite musik, tyckte jag såg något som rörde sig i ögonvrån. Smööög mig fram och kikade på andra sidan av fyren, som stod längst ut på piren (i Eriksbergs hamnområde). Tog en snabb bild bakifrån – på det där sättet jag oftast gatufotograferar/de människor på. Anonymiserande.

Vädret och ljuset den där dagen alltså. Första september 2020.

Att fotografera människor

Så kallad ”street photography” eller gatufotografering på svenska (fast det för mig inte riktigt har samma klang) – var ju något som jag höll på med under flera år förr och till slut tröttnade på. Städer har helt enkelt inte samma dragningskraft på mig längre.

När vi besökte Varberg så kom de gamla takterna tillbaka. Inte så konstigt för då befann vi oss bland en massa människor igen, till skillnad från när vi traskar omkring i skogen.

Här nedan följer alltså Varberg ur ett gatufotograferingsperspektiv. Frågar sällan om lov att få ta bilderna eftersom jag oftast fotograferar på ett sådant sätt att personen i fråga inte är identifierbar. När det gäller en av bilderna nedan så frågade jag om lov, eftersom alla fyras ansikten syntes. De var generösa och lät mig hållas. :)

Fyra generösa personer som lät ”fotografen” hållas.

Street photography på midsommarafton

Konstigt…för mig låter street photography bättre än översatt till svenska ordet gatufotografering. Det är någon slags nyans i det engelska uttrycket som inte blir detsamma på svenska.
Ja ni som känner till street photography vet att det är ett begrepp för en företeelse, och alltså inte måste ske på gatorna.

Jag tror att vår biltur till Östergötland på midsommarafton måste ha varit en av våra bästa i livet. De blommande vallmofälten tog andan ur oss.
Vädret och naturen visade sig alltså från sin allra bästa sida.

Vi förstod ju att vi skulle stöta på människor som firade midsommar på traditionellt sätt (till skillnad från oss), men de störde oss inte så mycket. ;)

I Skänninge hann vi ta en kopp kaffe innan firandet satte igång, då drog vi oss sakta därifrån efter några snabba bilder på besökarna.
Vi hade viktigare saker att göra i den charmiga staden, som att fotografera gamla skyltar t.ex.

Fotograf Mats Alfredsson

Mats Alfredssons utställning på Abecita Konstmuseum i Borås, föll mig verkligen i smaken! Den bästa fotoutställningen hittills av dem som jag har sett där.
Vad var det då som jag gillade?

Gatufotografering står högt i kurs hos mig och i Mats bilder kände jag någon slags samhörighet.
Han ser och verkar gilla liknande motiv som jag själv gör. Han anonymiserar gärna människorna genom att rikta kameran lägre och övre delen av kropparna behöver inte ”vara med på bild”.

Han inspirerar mig! Jag får genast lust att skynda mig ut med kameran för att skapa något liknande. Två exempel: Mannen som står och röker intill en No smoking-skylt gör att jag vill ut och leta förbudsskyltar och människor precis intill som inte lyder.
Allmänna bastun (som syns på en bild), detta egensinniga byggnadsverk i Göteborgs frihamn MÅSTE jag snarast fotografera.

Mixen av bilder och format. Mycket svartvitt men inte bara, utan också fotografier med fina färger – en del fotografier är oramade och utan glas och en del är inramade.
Omväxling förnöjer.

Vardagsliv men inte misär.
Tidigare har jag sett fotoutställningar som har varit för enahanda och för mörka/deppiga när det gäller motivvalet. Jag förstår vad som har lockat fotograferna men själv vill jag inte se på för många sådana bilder.

Har för mig att Mats heller inte frågar människor om lov innan han tar bilderna.
Jag gjorde/gör likadant (med några få undantag).
Men jag respekterar absolut ett nej om någon reagerar negativt.

Mats hemsida.

Suddig, jag vet – men den får vara med ändå.
Längst upp till vänster skymtar allmänna bastun i Göteborg.
Den som jag också måste fotografera.

Vakthund

När jag gatufotograferar så vill jag ofta att mina motiv skall vara anonyma.
Antingen använder jag mig av det som på engelska kallas ”the decapitating technique”, alltså att jag inte visar hela ansiktet på bilder som är tagna rätt framifrån, eller så försöker jag att ta bilden lite från sidan eller som här, bakifrån.

Fast när det finns hundar med – då är det inte lätt att ”smyga sig på”.
Ser så kul ut. Lite av ”jag har koll” – så försök inte.

Blev inspirerad

…av bloggen Alvarsamt2 och ett inlägg om gatufotografering.
Där fanns en länk till olika metoder som man kan tänka på vid den typen av fotografering.

Ett av tekniktipsen kallades för ”Decapitation Technique, och då blev jag faktiskt full i skratt. Den här ”tekniken” har jag använt mig mycket av under de år som fokuset låg på människor i officiella miljöer – inte visste jag att mitt sätt att fotografera på hade ett namn, och jag har inte sett att den varit så vanlig heller.
Tänker att många som inte ser huvudet på en människa retar sig på det och tror att fotografen har gjort ”fel”.
För min egen del har det varit ett sätt att visa respekt på, eftersom gatufotografering ibland kan upplevas lite påträngande, och ofta har det inte heller varit ansiktet som har varit det intressanta (för mig) utan mer färger eller andra detaljer i klädseln.
Här är ett tydligt exempel på vad jag menar.

Streetphotography

Gatufotografering

Att fotografera människor har varit väldigt roligt, sedan jag/vi fastnade för det.
En underkategori som jag har är Människor & Mobiler (på Insta ”People & Phones). Här är ett typiskt sådant motivval.
Ofta väljer jag att anonymisera personerna genom att beskära bilden, och inte visa hela ansikten.

Street-DSCN5009

Människor och Mobiler

På Instagram har jag haft en tag med namnet ”People & Phones”.
Det har blivit en hel del bilder där genom åren. Den kategorin ska få följa med till bloggen, och då får det bli ”Människor & Mobiler” istället.
Tror att jag lämnar engelskan ett tag nu här på den återupplivade bloggen, och går ”all in” ;) med svenskan. Det lär väl inte bli så många utländska besökare/följare här kanjagtänka.

Inget konst-igt

En bild från blå gatan i Örebro, under Open Art 2017.
Intressant att se människor närma sig de stora blå bokstäverna. De flesta vuxna gjorde ju som vi, gick runt, tittade…och vi med kameror vi letade efter bra fotovinklar.
Barnen däremot hade ett helt annorlunda sätt att närma sig de stora bokstäverna. Det var inget att stå och titta på utan går något att använda som klätterredskap så klättrar man! Punkt.
Gillar man att gatufotografera som jag gör, så kunde man här få många härliga bilder på lekande och klättrande barn.
Som vanligt försöker jag att i största möjliga mån undvika att visa ansikten på barn (och ofta på vuxna också).