Nybliven farmor-livet

Precis som när man själv blir förälder och börjar förstå och titta på sina egna föräldrar i ett nytt ljus – så är det mycket som händer inuti nu när jag går och bär på mitt barnbarn. Jag kände mig osäker i min nya roll som farmor och tänkte att ”jag har glömt allt”, men på något sätt så är det som om mycket av spädbarnstidens grepp och handhavanden sitter kvar i ryggmärgen. Plus att jag också utvecklas parallellt med att barnets föräldrar gör det.

Något som gör mig rörd är när jag ser min make (tillika barnets farfar) bära omkring på lille M. Rätt in i mitt hjärta går den synen och det blir alldeles stort och varmt. En underbar syn. ♥

Funderar en hel del över hur jag klarade bebis och småbarnstiden. Mina föräldrar bodde då inte i närheten och mina svärföräldrar var fortfarande yrkesaktiva. Minns inte att jag hade något större umgänge med andra nyblivna föräldrar heller. Ordspråket lyder ”ensam är stark” men hade jag fått välja så hade jag gärna haft mer stöttning under spädbarnstiden. Tror att ”Tillsammans är vi ännu starkare”.

Allt annat i livet just nu bleknar bort. Mitt/våra vanliga beteenden känns oviktigare. Fotograferandet, instagrammandet, bloggandet – det känns svårare att fokusera på sådant. Kanske inte för alltid, för jag antar att allt det här förändras med tiden. Eller? ;)