”Jag är inte sämre än att . . .

. . . jag kan ändra mig”.

Det tycker jag faktiskt hedrar mig. ;) Känner liten prestige när det gäller att jag har/hade fel (fast det kan finnas undantag, förstås). Att gå genom livet utan att kunna ändra sig – det låter för mig som väldigt själv-O-utvecklande. Allt är liksom skrivet i sten.

När jag fick höra talas om planerna att göra en lekplats i anslutning till den nya kyrkogårdsytan vid vår gamla kyrka, så tyckte det lät helt galet. MEN det blev mycket bättre än jag befarade. Ingen plast ”så långt ögat kan nå” (många gamla uttryck blir det) utan allt är i trä och metall. Runt platsen har de planterat en avenbokshäck – en stor favorit hos mig, när det gäller häckar. De är så fantastiskt vackra året om, och täta.