Min bror och jag

En bild från 1962. Vi två har alltid trivts ihop – ja i alla fall i vuxen ålder. ;) Sedan några år tillbaka är han också det enda syskon jag har kvar.

P r e c i s samtidigt bryter vi nu upp från det gamla och välkända, och byter båda två också boendeform – från hus till lägenhet. Vilket sammanträffande.

Efter att vi båda har bott länge på en och samma plats med våra respektive, så går nu hans och mitt flyttlass under juni månad (ja kanske under juli också för min & makens del) detta år.

Jag rör på mig hela fyra mil (men jag/vi byter i alla fall kommun) ;) men brorsan flyttar till en helt annan del av Sverige. Till en plats där han inte har någon anknytning alls, det blir en omställning som heter duga.

Hur startar man om vid 71 års ålder? Hur gör man? Hur hittar man vänner när man inte längre har den självklara mötesplatsen, som på en arbetsplats. Inte heller familj eller släkt. Gissar på att de olika pensionärsorganisationerna och dess aktiviteter inte är något för honom – i alla fall inte än på ett tag.

Inte bara flyttar han 65-70 mil, han avslutar också sitt yrkesliv. Pigg och frisk som han är så arbetar han fortfarande. Snacka om livsförändringar. Skulle inte förvåna mig om han börjar jobba igen, på något vis.

Nu får vi en ännu större anledning att besöka Skåne och vackra Österlen framöver. Lycka till – det önskar jag oss båda: min bror och jag. ♥

7 kommentarer på “Min bror och jag

  1. Vilka ”tuffa” syskon. Dom vågar! Jag avundas er… Faaast… jag skulle inte vilja flytta 70 mil från barnbarnen. Så du/ni gör det bästa… flyttar närmre!

    Gilla

    1. Just nu känns det HELT omöjligt att vi skulle kunna flytta längre bort.
      Min bror är i en annan situation, på flera sätt.
      Men jag tycker att det känns lite ensamt att flytta iväg från allt och alla…fast man kan alltid ändra sig och ta nya beslut senare – om det inte blir bra.
      Tack Anna-Lena

      Gilla

  2. Vi är alla olika. För en del är det viktigaste och tryggaste att bo i närheten av sin familj – både föräldrar, barn och barnbarn. Är man själv uppvuxen så känns det också naturligast. Andra – som jag själv t ex hade mor- och farföräldrar på 60 mils avstånd under hela uppväxten. Vi träffades regelbundet men bara någon gång per år. Min egen familj flyttade genom min pappas arbete ofta och långt – vi fick byta skola och skaffa nya vänner dit vi kom. Det fanns mycket internationellt inslag hos oss också, min pappa tillbringade ungdomsåren i Persien och själv bodde jag som tvååring i Kairo. Vi hade ofta utländska gäster, det talades på främmande språk och mina föräldrar reste mycket utomlands.

    Har man den bakgrunden är det mera naturligt att det är mindre ”skrämmande” att själv ge sig ut på lite vidare utflykter. Jag flyttade till Stockholm och bättre utbildningsmöjligheter, 65 mil från mina föräldrar och syskon. Som en del av dem stannat kvar på den gamla hemorten, nära föräldrarna, andra av oss har flyttat längre bort och till och med utomlands.

    Våra elva år i Frankrike har varit de bästa under våra ”äldre-år” och en rejäl utmaning med språk och integrering i ett helt nytt land. Vi ansågs jättemodiga av många – andra tyckte det var galet att flytta långt ifrån familj och vänner. Nu blev det så att alla gärna kom till oss istället och är man öppen i sitt sinne går det att bli vän med både nya grannar och hitta sammanhang där nya vänskapsband kan uppstå också upp i åren och inte bara genom pensionärsorganisationer! För oss har det varit berikande och gett livet nya dimensioner. De vuxna barnen har haft nog med sitt och sina egna liv och dessutom följt vår familjetradition att inte bosätta sig nära föräldrar – flera av dem och deras kusiner är också bosatta utomlands. Med dagens goda kommunikationsmöjligheter fungerar det alldeles utmärkt!

    Så det är definitivt väldigt olika. Den vanligaste gemensamma nämnaren brukar däremot just vara att man till sist inser att livet med hus och trädgård bäst görs om till de bekväma lägenhetsliv ni nu skaffar er. Stort grattis till det!

    Gilla

    1. Tack för grattishälsning och berättelsen från ditt liv.
      Att vi fick ett barnbarn trots allt, det har förändrat mycket för oss.
      Tackar ”högre makter” för varje minut jag får med honom. Man vet ju aldrig hur många fler det blir…
      Kärleken till honom är enorm – jag hade ingen aning om att det skulle/kunde bli så här.
      Att ”bara” följa honom via telefon och dator på många mils avstånd, det vore tortyr.
      Även om det rent tekniskt skulle fungera hur bra som helst.
      Så för mig – alltså viktigast med närhet.

      Gilla

  3. Det är verkligen underbart för er med det lilla barnbarnet. Och att ni har en sådan familjerelation som tillåter att han får så stor del i ert liv. Så är det inte för alla tyvärr – som jag skrev så är min familjesituation sen flera generationer annorlunda med mera spridda kontakter. Min dotter är gift med en fransman och bor i södra Frankrike med sina två franska pojkar. Det var ett av skälen till att vi bosatte oss där, just för att kunna träffas oftare. Nu blir det mera sällan och det handlar också mycket om hur föräldrarna prioriterar kontakten med far- och morföräldrar utifrån sina livssituationer. Det är bara att glädjas och njua av ett fint val för er del!

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.