Nybliven farmor-livet

Precis som när man själv blir förälder och börjar förstå och titta på sina egna föräldrar i ett nytt ljus – så är det mycket som händer inuti nu när jag går och bär på mitt barnbarn. Jag kände mig osäker i min nya roll som farmor och tänkte att ”jag har glömt allt”, men på något sätt så är det som om mycket av spädbarnstidens grepp och handhavanden sitter kvar i ryggmärgen. Plus att jag också utvecklas parallellt med att barnets föräldrar gör det.

Något som gör mig rörd är när jag ser min make (tillika barnets farfar) bära omkring på lille M. Rätt in i mitt hjärta går den synen och det blir alldeles stort och varmt. En underbar syn. ♥

Funderar en hel del över hur jag klarade bebis och småbarnstiden. Mina föräldrar bodde då inte i närheten och mina svärföräldrar var fortfarande yrkesaktiva. Minns inte att jag hade något större umgänge med andra nyblivna föräldrar heller. Ordspråket lyder ”ensam är stark” men hade jag fått välja så hade jag gärna haft mer stöttning under spädbarnstiden. Tror att ”Tillsammans är vi ännu starkare”.

Allt annat i livet just nu bleknar bort. Mitt/våra vanliga beteenden känns oviktigare. Fotograferandet, instagrammandet, bloggandet – det känns svårare att fokusera på sådant. Kanske inte för alltid, för jag antar att allt det här förändras med tiden. Eller? ;)

13 reaktioner till “Nybliven farmor-livet

  1. Jag känner ju lite systerskap med dej, vad det gäller barnbarn. Vi som fick vänta ett tag på dem.
    Det känns som om livet inte blir detsamma igen, säger jag som fått förmånen att ha de små i snart fyra år. Man kommer in i en annan livsfas, helt enkelt. Mycket blir oviktigt, jämfört med att träffa de små.
    För egen del så hade vi svärmor och svärfar en kilometer bort. Mina föräldrar bodde i Rångedala. Pappa gick bort så barnen var i förskoleåldern. Men visst hade vi hjälp av både farmor, farfar och mormor. Speciellt skapades en väldigt fin kontakt mellan döttrarna och deras farmor.
    Njut av utvecklingen hos lille M. Det är så roligt att följa hur de växer och lär sig olika saker. Kram!

    Gilla

    1. Tack snälla!
      Ja så känns det redan, som en ny fas i livet.
      Vill ta vara på alla våra stunder tillsammans med honom och hans föräldrar.
      Att kunna stötta dem i vardagen känns så meningsfullt.
      Kram/B.

      Gilla

  2. Precis så! Med det första barnet var jag bara arton år och bodde hemma i tre månader, medan den nyföddas pappa blev klar med militärtjänsten, sen flyttade vi nio mil bort. Ett halvår senare bar det av till Sollentuna, långt hemifrån. Barnens farmor bodde i Göteborg och farfar i Lycksele. Mormor i Malå. Under åren söderut tillkom nummer två. Samma sak då. Och min pappa dog, vi köpte mitt barndomshem, mamma försvann till Argentina och kom hem var tredje år ungefär. Nej, vi hade aldrig någon i närheten som kunde ställa upp. Nu med barnbarn .., så har ju dom äldsta bott – och bor ännu – i Upplands Väsby och det har då varit likadant för deras föräldrar, i alla fall på mormor/morfarssidan. Och så kom då en ättapjött .., tjugoett år yngre än barnbarn nummer två. Han och hans föräldrar bor i Malmö, femton mil bort. Äntligen liiiiite närmare! Det slår mig var gång vi besökt dem eller att dom varit här, att jag nästan inte rört mobilen (som ju är min kamera). Plötsligt blir det så oväsentligt. Det är som om själva livet tar över. Nu blev det en lång kommentar.

    Gilla

    1. Tusen tack! ❤️
      För att du tog dig tid att berätta.
      Jag är så glad över att vi bara bor 4 mil bort och kan hjälpa till, när det behövs.
      Ibland tycker jag/vi att lille Malte har utvecklats på bara ett par/några få dagar från det att vi senast såg honom.
      Det händer så mycket nu.
      Spännande!

      Kram/Farmor Barbro :)

      Gilla

  3. Vilken härlig känsla det måste vara, både stor glädje och stolthet. Kanske en liten gnutta ängslan också men den biten har ni nog redan lämnat bakom er. Jag har ingen erfarenhet av att få barnbarn och mina barn har gjort klart för mig att jag aldrig får några heller. Men jag kan ändå nästan känna hur du och din man känner det när ni får ha den lilla sötnosen hos er :D Underbart…och det är klart att resten av livet får lämna plats åt detta.

    Gilla

    1. Känner igen lite, för jag hade väl ”bestämt” mig för förhållningssättet att; det blir inga barnbarn. Ingen av sönerna är purung, men nuförtiden verkar det vara vanligare att man får barn lite senare.
      Att bara ”skaffa” barn när man själv vill och är mogen, fungerar inte heller alltid på beställning.
      Så det här känns som en liten oväntad gåva.

      Vi är så glada för att vi orkar och kan avlasta, dels med att bära runt på M lite när han vill vara nära och dels lite vanliga vardagsbestyr.

      Tack Ingrid.

      Gillad av 1 person

  4. Känner igen känslan när jag hade mitt första barnbarn i famnen, hur gör jag? Men allt satt i ryggmärgen.
    Härligt att ha barnbarn nära, Det har inte jag, normalt sett okej, nu ett helvete att inte kunna se dem. Vågar inte åka till Sverige nu.
    Njut!

    Gilla

    1. Tack Lena.

      Ja nu har mycket av osäkerheten inför M:s ankomst släppt och vi växer in i den nya situationen.
      Allt känns bra och naturligt.
      Visst kan man ”umgås” via sociala medier, det fyller absolut en viktig funktion men jag förstår din frustration.
      Just nu känns det väldigt mysigt att få bära omkring på det här nya lilla livet. ♥

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.